Det här var ett av Simons snällare hyss, ett han rev av i fjällstugan i Kläppen samma kväll vi kom dit.
Vi hade som sagt precis kommit innanför dörren med all packning, och pojkarna inspekterade alla utrymmen i huset. Uppe på sovloftet, där Simon på studs stakade ut sitt revir, fanns en barnstol från Ikea. Du vet, den där som de flesta haft eller åtminstone sett på restaurang nån gång:
”Titta mamma, här finns en barnstol! Mamma, en barnstol, mamma! Titta!”
Jag tittade. Simon såg glad och nöjd ut: ”Den kan Adrian sitta i.”
”Nja, alltså den där stolen är för lite mindre barn än dig och Adrian,” svarade jag. ”Jag är inte ens säker på att Adrian får plats i den … och OM han kommer i den så kommer han nog inte ur den sen. Lek inte med den, den är inte våran och vi vill inte göra massa märken på väggarna.”
”Varför inte?”
”Därför att om vi gör massa märken på väggarna så blir familjen som äger huset inte glada och så får vi kanske inte hyra nåt mer. Vi är rädda om andras saker.”
”Varför?”
”För att då är andra rädda om våra saker.”
Simon begrundade detta i en hel sekund innan han släppte stolen och gick vidare till att gräva fram en babysäng ur en garderob, packa upp sin tunnel som han krävt att få ta med sig hemifrån, hitta en lös golvbräda bakom soffan samt lite annat smått och gott som man inte vill ta fram.
Björn och jag packade upp, och sen började vi med maten medan pojkarna lekte på loftet. Efter en stund kom Simon ner själv, och efter en liten stund till ropade Adrian på mig. Han var inte arg eller ledsen, det lät mer som ett ganska lugnt titta-vad-jag-har-hittat-rop.
”Jag kan inte komma till dig nu Adrian, jag lagar mat.”
Det var tyst ett ögonblick, sen ropade han igen. ”Mamma? Mamma …!”
”Adrian, ni får leka själva nu, vi lagar mat,” svarade Björn mer bestämt.
”Men …” kom det från pojken på loftet. ”Hallå! Jag … jag sitter fast.”
Jag la ifrån mig vad jag hade för händer och gick uppför den branta lofttrappan. Där uppe satt Adrian i barnstolen, fastspänd med remmar och allt. Helt fritt på golvet, där fanns ingenting i närheten som han kunnat klättra på så han måste verkligen han ansträngt sig för att ta sig dit.
”Varför sitter du där,” frågade jag och försökte att inte skratta högt. Adrian såg glad och bekymrad ut på samma gång.
”För att … faktiskt … att … att … faktiskt …” – sådär kan han låta ganska länge, så jag började försöka lirka ut honom. Då kom Simon.
”… faktiskt … att … att … Simon sa … äm, äm, Simon, Simon sa, äm, faktiskt …”
”Jag sa att han skulle sätta sig där!” ropade Simon lyckligt.
”Haha va? Jaha, så då gjorde du det, Adrian?”
”Ja!” svarade han lika lyckligt.
”Ville du se om det gick att sätta fast honom där, Simon?”
”Hehehe … ja.”
”Mhm, jo det gick ju. Hur ska vi få loss honom nu då, hade du tänkt?”
”Jag tänkte inte på det.”
Jag fick loss ungen i alla fall, efter en stunds lirkande, och när han väl var fri och jag rest stolen så skuttade Simon fram och tog tag i stolens framben. Han började skjuta den mot Adrian:
”Adrian, det här är en tvingarstol! Det är en speciell stol, få se om du kan sätta dig i den! Jag är inte säker på om du kan göra det igen.”
Det kändes som att titta på en repris av nåt man missat förut, och se pusselbitarna falla på plats. Och Adrian, uppdribblad på läktaren, svarade entusiastiskt med att börja klättra upp i stolen en gång till.
Simons jokerleende var så brett att mungiporna nästan möttes i nacken på honom.
