En dag på jobbet, mot slutet innan jag gick på föräldraledighet, hade jag upplärning av en ny tjej i receptionen. Hon var så mysig, frågade en hel del om hur det var att vara gravid, hur det kändes att ha ett barn i magen som rörde sig så att det syndes på utsidan och annat som man funderar på som 20-åring med planer på familj i framtiden.
Jag klagade en hel del. Kunde inte låta bli, jag var ju så innerligt less. Berättade om hur det var att väckas om nätterna för att bebisen har hicka och hela magen rycker, att gå och kissa var 10e minut bara för att upptäcka att man nog inte behövde det. Att må illa av allt. Att få oförskämda kommentarer om sin fysik, att vara orolig över allting, att förlora en del av sitt personliga space när man behöver det som mest och så vidare.
”Oj… ja, det är verkligen inte den här härliga bilden av hur allting är så fantastiskt, när man lyssnar på dig… Men man slipper ju i alla fall mens!” sa hon med drömmande min och en glimt i ögat.
Jag tittade på henne. Jo, det hade hon rätt i, förstås.
”Helt rätt,” sa jag, ”men den byts ut mot annat.”
Mensvärk
Livmodern utvidgas, ju, i takt med att barnet växer. Detta orsakar en mer eller mindre konstant lågmäld molande mensvärk.
PMS
De regelbundna humörsvängningarna försvinner med mensen, men kroppen fylls av så mycket hormoner att PMS-humöret blir permanent. Och mer därtill, skulle jag vilja påstå. Raseriutbrott, i den mån man har såna, gråtattacker, sammanbrott och apati punkterar nästan alla dagar.
Avslag
Efter förlossningen blöder man konstant, som mens ungefär, i 6-8 veckor. I sträck. Och underskatta inte hormonomställningen under den perioden, eller värken i livmodern när den drar ihop sig.
Mensen tillbaka
Efter ca 5 månader är mensen tillbaka. Dra bort 2 för avslagstiden. 3 månader är alltså mensbesvärsfria, och då är man upptagen med att se till att det här nya livet man satt till världen överlever. För det känns som att man ensam bär ansvaret för bebisen. Det känns som att man är den enda personen i världen som klarar av att se till att den överlever och tyngden av ansvaret gör att man glömmer bort saker som snygga jeans, hårfärg, smink, dusch, mens och annat världsligt trivialt.
”Det är förstås inte riktigt så här för alla, det finns de som varken har mensvärk eller illamående,” sa jag. ”Det finns de som aldrig mått bättre än under just den här tiden. Vissa får inte tillbaka mensen förrän efter ett år. Men för mig är det så här, och jag är normal så jag är knappaste den enda som tycker att det här med att vara gravid* är överskattat.”
”Men det är klart,” fortsatte jag med sprudlande glad ironi, ”det är klart att det är skönt att slippa mensen.”
Hon skrattade åt mig, och sa: ”Men det är ju värt det.”
”För evigt, om det skulle behövas.”
*Märk väl, jag må avsky att vara gravid men jag älskar anledningen, möjligheten och resultatet.
Bildkälla: Unsplash
