Magsjukekarriär
Vi gick ju ut starkt på veckan, och nu såhär snart en vecka senare är det lurigt att komma ihåg i vilken ordning saker och ting förflöt. I vilket fall som helst kan vi konstatera att barnen kräktes ungefär varannan natt. Dag 3 fick de varsin klementin på kvällen, och på natten var de uppe och härjade med en timmes mellanrum. Så vi strök citrusfrukter.
Vi fick även anledning att stryka paprika – svårt att veta exakt vad som orsakat det gastronomiska haveriet 6 timmar senare, så vi gissar oss lite fram i blindo. Även mjölk totalförbjöds, detta efter att Simon kräktes tvärs ut över matbordet på nyår, och på samma logik strök vi även grädde och dylikt. Blåbärssoppa försökte vi med ett tag, men det verkade ha negativ eller möjligen ingen effekt på magarna.
Så det var kämpigt för våra pojkar, men de verkade inte särskilt berörda mer än att de var lite gnälligare och inte orkade vara ute lika länge som vanligt. Jag skulle ändå säga att det gick relativt bra, jag menar det var inte som när vi var i Italien.
Allt som var så bra
Det är lätt att fokusera på det som går snett, och jo, vi hade otur med magsjukan men med undantag av den så var det en jättemysig och fin vecka vi fick.
Vädret höll sig några grader under noll, med växlande sol nästan alla dagar. Jag och Björn fick åka skidor tillsammans nästan varje dag; Jonas och mamma var helt nöjda med att åka halvdagar.
Vid flera tillfällen så hade jag såna där jobbiga ögonblick av frid och harmoni när jag tittade ut över bergen och andades vintervindar – déjà vu från mitt liv i alperna – och tänkte att det här är vad som är viktigt. Inte skolan och jobb sånt där trams. Det är här jag ska vara.
Guldkorn
Det roligaste tillfället var nog när Adrian upptäckte renskinnet på väggen, samma kväll vi kom dit.
“Har du sett vad som sitter på väggen, Adrian?” sa jag från soffan och pekade ovanför mitt huvud.
Adrian tittade upp på väggen, fick direkt en orosrynka i pannan och så tog han ett par steg mot mig med blicken stadigt fäst på skinnet. Han lyfte ett upprört pekfinger och hojtade:
“Där är min hund!!” Han såg arg ut.
”Mamma! Det är min hund, där!”
“Är det!? Jag trodde att det var från en ren?”
“NEEEJ! Det är min huuund! Ja ä aj!”
“Var gör det ont?”
“NEJ!” Han slog sig häftigt för bröstet, inte olikt en gorillahanne.
“Ja ä AAAAJ!!”
“Är du arg?”
“JAAA-AAA!!”
“Jag förstår det, det hade jag också varit om jag var du.”
Ett annat oväntat guldkorn var när jag och Jonas åkte tillsammans, näst sista dagen, och jag dels kom på att jag aldrig kan åka lika fort som honom hur jag än försöker eftersom han väger 30 kg mer än mig; det handlade alltså inte om att jag hade tappat så mycket teknik under de 15 åren jag inte satt foten i en pjäxa. Dels att när vi pratade om det på väg hem, och jag sa att även om jag inte hade det flow jag en gång haft så kändes det ändå ok i kroppen och det var roligt att åka, så sa han att han hade trott att jag skulle åka ganska kasst (det var inte de exakta orden) men att det istället så stabilt ut.
PS. Ja, min brors åsikt spelar roll. Alltid.