Dagsformen är av varierande grad här hemma… och när man tänker efter, inte något som egentligen kan definieras som något som gäller över en hel dag.
Simon
Simon avverkar hela känslospektrat varje dag, men han gör det intressant genom att vara fullständigt inkonsekvent i sina humörskiftningar. Han har noll problem med att blanda skratt och gråt, växla viskningar med avgrundsvrål, slåss och kramas, hjälpa och stjälpa (med flit) och allt, helst, i en kombination som känns ny för dagen.
Adrian
Adrian tar efter sin storebror lite grann, men han är inte där ännu. Han nöjer sig med att bara plötsligt inte vilja (infoga valfri grej), förvandlas till en korsning mellan kokt spaghetti och elektrisk korkskruv, kasta huvet bakåt och gasta sig högröd.
Han fick sitt första regelrätta hysteriska utbrott, version copy-paste från min egen barndom, härom kvällen. Han skrek sig hes, inget hjälpte. Efter ett tag tappade han rösten lite grann, men skrikväste tappert vidare som den krigare eller gremlin han verkar vara född till.
Jag tittade på honom och kände bara medlidande, för jag minns hur de där utbrotten känns. Och att jag minns dem innebär förstås att jag höll på upp till… 4 år? 5? 10??
Björn
Björn är förkyld. På bättringsvägen dock; han meddelade lyckligt igår morse att han kunde andas genom näsan hela natten.
Jag
Ja, jag är frisk och mina humörsvängningar är mer implosiva än explosiva. Länge leve PMS och kombon med ovan nämnda prylar.
Jag är pälsdjursallergiker och har aldrig haft nåt djur. Tycker det saknas djur (med päls på) här så jag kompenserar med att översätta tillvaron, som jag ser den, i kattmetaforer:
Bildkälla, Unsplash och Google.