Befogad vidskepelse i småbarnsvardagen

I tisdags, när jag helt oskyldigt gick genom korridoren (på praktiken) på väg att koka te, blev jag upphunnen av min handledare/chef.

”Jaha,” sa han kallpratande, ”hur är det med busfröt hemma?”

Jag har ju varit tvingen att vabba en del, som sagt.

”Busfröna,” sa jag med betoning på pluralis.

”Jaha, är de flera? Hur gamla?”

”2 och 4 år, och jag törs inte ens säga …” – jag hoppade åt sidan och la demonstrativt handen på köksbordets träskiva – ”… att de är ok, för varje gång vi tror det så händer nåt,” sa jag och jinxade därmed resten av veckan.

Samma kväll skickade jag ett mail till handledarchefen om att jag inte kunde komma till mötet dagen därpå eftersom herr Busfrö blivit sjuk. Det handlar med andra ord om högeligen befogad vidskepelse här.

Är han lugn så är något fel

Herr Busfrö, i det här fallet, var Simon. Med krånglig mage – som vanligt kan vi väl säga nu vid det här laget – och feber kollapsade han långsamt i min famn medan vi lekte. Han la sig till rätta, gosade (!!!) in sig under min arm, och bara låg där och tittade frånvarande framför sig medan jag strök honom över håret.

”Vad tänker du på, Simon?”

”Ingenting,” sa han, vilket såg ut att stämma.

VOBB

Den vabben gick nästan att klassas som vobb (vab+jobb). Han låg utslagen i soffan och orkade precis följa mig med blicken när jag ställde mig och strök den sedan länge eftersatta högen med strykkläder intill. Sen fick han byta soffa, så att han kunde titta på Backyardigans medan jag satt i telefonmöte. Sen fortsatte han med det medan jag lagade risgröt, skötte tvätten, plockade undan och fixade med diverse saker som ändå måste göras.

Efter lunch sov han två timmar, sen kom Björn oväntat hem tidigare så jag kunde gå och hämta Adrian i lugn och ro. Sen blev det mera barnprogram en stund innan maten och sen gick resten av kvällen ovanligt fort.

Inte så illa ändå. Och idag ska jag på AW med Anna (!!) efter jobbet så Björn vabbar hela dan. Hoppas bara inte Adrian vaknar sjuk han med.