Att härda ut bäbisskrik…

…är tamej fan övermänskligt

Ligger och försöker få Simon att sova middag. Jag ligger i min säng, han ligger i sin, alldeles intill. Han ser mig inte för spjälskyddet skymmer sikten.

Han är hysterisk. Han skriker och gråter så tårarna sprutar. Mellan varven blir han arg, men mest låter han förtvivlad. Jag pysslar och donar med napp och filt, men han skriker bara lite mindre. Sen kommer han igång igen.

Jag gör pauser om 3 minuter, som jag svettigt räknar på mobilen, då jag bara låter honom ligga och skrika ifred för tydligen har han massa gråt som måste ut.

Nu har det gått en halvtimme. Han har börjat hungra efter närhet, han möter min blick genom tårarna och lugnar sig något när jag återigen tittar över kanten på spjälorna. Han sträcker sina små armar mot mig.

Jag går fan sönder. Jag ger mig. Jag plockar upp ungen och kramas och hoppar pilatesboll och kramas lite till. Det handlar trots allt bara om middagsvila. Han har redan sovit 2 gånger idag. Kanske räckte det… även om jag tvivlar.